Vårt husbygge

brukar kunna förfölja mig resten av veckan. Just den här måndagen startade väldigt dåligt, jag hade ett kundbesök inbokat kl. 8, 7 mil söderut. De flöt på bra på morgonen och vi var påväg i tid men när vi (jag och Milia) skulle gå ut till bilen hittade jag inte bilnyckeln som jag var helt säker på att jag hade lagt på byrån i hallen. Ringde lätt uppstressad till Mathias och frågade om han hade sett nycklen:

M: nä, jag tog den som låg på byrån.
A (arg): men de var ju min nyckel, vart är då din nyckel???
M vet inte... kanske i jackan jag hade igår.
A (lite argare): letar, letar, samtidigt som Milia står och ropar att bilen är hemma, bilen står ute. De finns ingen nyckel här...
M: nä, jag har båda två.
A (jätte arg): jaha och ska jag nu ta mig iväg (mild översättning)???
M: jag ordnar de.
A (super jätte arg eftersom han är så förbannat lugn när jag nästan kokar av ilska, vilke i och för sig kanske är bra): de måste gå FORT! (ännu mildare översättning)

Milia fortsätter att påpeka att bilen står där ute, hon pekar och ser jätte lycklig ut över sin upptäckt. Jag förklarar att pappa är en klantskalle som har tagit med sig båda nycklarna till bilen så att vi kan inte köra den.
Vi traskar till dagis, vilket absolut inte gör något eftersom de är en promenad på 200-300 meter, och lämnar huset olåst eftersom Mathias har båda dom nycklarna också. Jag går hem igen och väntar, väntar och väntar, tillslut (40 minuter) senare kommer pappa med nyckeln. Jag blir en timme sen till kundbesöket...

Hade de inte varit för att jag skulle köra så "långt" och skulle på ett kundbesök hade de inte gjort så mycket men naturligtvis måste de hända just en sån här dag.

Resten av veckan då? Den har faktiskt flytit på bra, de stannade vid en dålig dag den här gången.