Vårt husbygge

Som dom flesta vet vid de här laget så var anledningen till att vi lämnade Milia hemma med farmor och farfar att vi skulle till Stockholm för att se Bruce Springsteen på Stadion. De är inte samma kärlek men de är kärlek, jag blir lika imponerad varje gång, efter tre timmar står man hel tagen och trollbunden och önskar att man hade de ogjort. De går inte att säga vilken konsert som är den bästa, alla är bäst. De enda som möjligen skulle kunna göra den ena konserten bättre än den andra är sådant som varken Bruce, E Street Band eller någon annan kan påverka, vädret...

För er som på något underligt sätt har lyckats missa vem han är, vad han har gjort och inte riktigt kan förstå hur han får ihop till en tre timmar lång konsert som fyller Stadion i tre dagar kan läsa en kort summering här:

Bruce Springsteen, född 23 september 1949 i Freehold, New Jersey, USA, är en amerikansk rockmusiker. Han är sångare, gitarrist och låtskrivare. Han kallas även för The Boss.

Springsteen har gett ut 25 album som sålts i över 115 miljoner exemplar och de flesta har blivit kritikerrosade med ett par få undantag i början av 1990-talet. Han har under sina turnéer för det mesta spelat tillsammans med det numera legendariska bandet E Street Band men han har även turnerat ensam och med andra musiker. Hans låttexter handlar bland annat om hans egen uppväxt i New Jersey men även om arbetarklassens USA och om underpriviligerade människor i samhället. Låtarna har en stor variation mellan glada rocklåtar och vemodiga och nedstämda ballader. Bland hans utmärkelser finns en Oscar (1993), Polarpriset (1997) och en plats i Rock and Roll Hall of Fame (1999).<sup>[1]

Texten är lånad från www.wikipedia.se</sup>