Vårt husbygge

Jag som trodde att vi tog farväl av vintern idag, att vi tog vara på dom sista timmarna riktig vinter i Vemdalen, åkte stjärtlapp för sista gången, hade snöbollskrig för sista gången. Men icke, de var inte en centimeter mindre snö när vi kom hem jämfört med när vi for, snarare någon centimeter mer. Jag hoppades och önskade så väldigt att vi skulle mötas av våren eller åtminstone av känslan att den är nära men vi tycks få vänta.


Kusinerna efter grillad korv och varm choklad uppe vid Jakstugan. Vesslan tog oss upp till toppen och ner tog vi kälken, fort gick de och kul var de.


Redo för en tur ner för fjället i rasande fart.  


Dom två små har verkligen funnit varandra, de skiljer sällan mer än två steg emellan dom. De ska vara samma lika hela tiden. Dom disskuterar, funderar och komunicerar med varandra. Dom två förstår varandra väldigt bra och oftast är de just bara dom som förstår.

  

  





Efter att ha varit ute större delen av den vakna tiden i fyra dagar trodde jag att Milia skulle var ganska nöjd. Vi hann knappt parkera bilen: -Jag vill vara ute mamma, kan du ta fram min spade så jag kan gräva. Ute blev hon.